Jag får liksom ingen ordning på ditt liv...
Undrar varför vissa människor aldrig går vidare. Reser sig. Kämpar.
Tar emot den där utrsträckta handen. Den försvinner ju inte. Meningen med varför man håller den kvar i samma läge kan tyna bort, men den hålls ändå kvar.
De hoppas inte. De överlever på andras hopp.
Hur länge är det meningen att man ska försöka, när det ändå inte ger någon effekt?
Oftast tänker man inte på det, man bara fortsätter i samma anda som man alltid gjort.
Det är så det ska vara.
Men ibland dyker de där frågetecknen upp.
Vad händer om man tar bort handen? Slutar hoppas? Slutar dra upp dem när de fallit? Slutar bry sig?
Får man det...?
Kommentarer
Trackback
